Mirka (Sellandafjälls Mirka)

Mirka är en ceskyterrier och föd20131010 110121d 24/3 2011. Jag började träna henne i personspår när hon var 4 månader. En riktig liten spårpärla är hon! Idag är hon aktiv som IDhund och har varit med på ett flertal skarpa eftersök på försvunna hundar och katter och tom får! Med sitt lugna och vänliga sätt är hon en perfekt hund för uppdraget! För övrigt är hon en glad, snäll och social hund som kommer överens med alla och som hellre vänder andra kinden till än tar strid.
 
 
 

VÄNNER PÅ ANDRA SIDAN REGNBÅGSBRON

P9260002Meja (Majomas Autumn Grace) 2000.09.28-2015.07.27

Ännu en familjemedlem har lämnat oss.

Meja som jag delat så många år och så många upplevelser med, har fått somna in n2010-06-08 085427ästan 15 år gammal. Jag vet inte om jag fullt ut har förstått det än. Trots att hon var gammal och jag visste att detta med största säkerhet skulle bli hennes sista sommar, så är jag nästan som i chock nu när hon faktiskt är borta.

Meja kom helt oplanerat in i mitt liv. Jag hade hennes halvsyster Myrra och fick ett telefonsamtal från Mejas mammas fodervärdsmatte - "Vill inte du ha en sealyham med tecken?". Jo, det ville jag ju, fast jag hade ju inte planerat en nu, Myrra var ju fortfarande liten. Men valpen skulle gå för nedsatt pris eftersom hon hade en stor fläck på ryggen (big no, no inom rasen) och så blev det så att Meja flyttade hem till mig.

Trots att Meja inte skulle gå att ställa ut så fick hon både cert och cacib på utställning och hade säkert kunnat få ett championat om jag bara varit mer intresserad av den typen av sysselsättning. Men nej, jag hade siktat blicken åt ett helt annat håll - Meja skulle bli räddningshund!

Spår har alltid varit grejen för mig och jag har tränat spår med alla mina hundar, så Meja skulle bli en sökhund. Jag tränade ihop med bevakningsgänget och jag kommer ihåg hur svårt hon hade för att lära sig att ta rullen. Men inget probleP70100041m är svårare att lösa än vad ens fantasi kan hitta på - jag hittade på en marknad en rävtass som jag använde som rulle och då var det inga problem. Sen var det en av mina träningskamrater som gav Meja en liten, vit sökrulle som hon genast tog och den har vi fortfarande kvar.

Vi påbörjade räddningshundsutbildningen, men jag insåg omgående att det kommer inte fungera med en hund som har en kraftig kropp och korta ben - att ta sig fram i rasmiljö blir för tungt. Det visade sig med tiden vara ett klokt beslut då det efter några år visade sig att Meja hade artros i båda höfterna och hon fick även diskbråck ett par gånger.

Meja var trots det en aktiv hund in i det sista - hon älskade att vara med och göra sina "projekt". Hon älskade att rota igenom korgar, lådor, väskor - plocka ut allt och kolla vad som fanns. Leta gömda personer, saker eller godisar var favoritsysslan - hon var en riktig sökhund!

De sista åren blev hon mer och mer senil och kom till slut inte ihåg hur hon skulle söka, men viljan att göra fanns kvar. Så tillsammans fick vi leta och jag pekade ut var godiset2014-05-26 09.14.021 fanns.

Nu känns hörnet i sovrummet där hon sov så tomt. Kvällarna är så tysta utan hennes seniltjat om godis. Jag saknar min vän sen många år så mycket och Mirka visade sin sorg genom att de första dagarna/nätterna sov hon på Mejas filt.

Nu när både Saga och Meja har lämnat oss, känns det som ett kapitel är avslutat i mitt liv. Det liv som så mycket är knutet till dessa härliga damer är oåterkalleligt slut. Nu är det kapitlet med Mirka som fortsätter.


 

 

 

Saga 2005.01.15-2015.06.05

Att skiljas från en nära och älskad vän är svårt och hjärtat brister, men nu skiljdes min och älskade Sagas vägar. Nu känns det tomt och naket utan henne - hon tog stor plats, rent fysiskt men även mentalt.Saga rip

Saga och jag har inte glidit fram i livet på en räkmacka, det har varit svårt, jobbigt och förtvivlat mellan varven, men genom alla svårigheter kom hon mig så nära. Mycket av det som jag kan inom hundträning idag och vad jag försöker förmedla till andra hundägare, kommer från livet med Saga. En fantastisk läromästare i hur leva med en känslig själ i en 50 kg tung och stark kropp.

Jag hämtade hem en 8 veckors valp som var så rädd för allt - och då menar jag precis allt, inklusive mig! Att åka bil var traumatiskt - hon skrek som en mistlur och jag tänkte att hur ska detta gå? Mina hundars liv består av mycket bilåkande, så detta kändes som ett första omöjliga moment att ta sig över. Tre tjutande veckor senare accepterade hon bilen och med tiden blev bilen hennes andra hem.

Andra hundar var en skräck - så som en klok människa lät jag henne få träffa många andra trevliga hundar vilket bara resulterade i att hon blev bara räddare och räddare. När hon var ungefär 18 månader kom hon på att om hon kastar sig ut i kopplet och vrålar, så backar andra undan. Anfall är bästa försvar blev sedan hennes motto. Jag tränade med de verktyg jag hade då, sådant jag hade med mig från Turid Rugaas-kursen och hennes bok "I samspråk med hunden - lugnande signaler" samt motbetingning. Jag fattade även beslutet att Saga behövde leva i "skyddad verkstad" - det vill säga hon ska inte utsättas för något av det hon tycker är jobbigt. Så vi var hemma på landet och vi promenerade i skogen där vi inte riskerade att träffa på andra. På det sättet kom vi långt med Sagas rehabilitering, men inte ända fram.

2012 var jag på BAT-seminariumsaga sök 061 för Grisha Stewart och fick ett sprillans nytt verktyg för att jobba med hundar som Saga. Omgående satte jag ihop en prova-på-träningsgrupp med Saga och några utvalda hundar från min kursverksamhet med liknande problematik. detta blev vändpunkten för Saga! Efter att vi började tillämpa BAT så gick Saga från klarhet till klarhet - hon kunde börja promenera inne i samhället, till och med tillsammans med andra hundar. På de BAT-kurser jag hade senare var "mästarprovet" ett möte med Saga - så roligt hon tyckte det var att BAT-träna! Många ggr har hon sen legat uppkopplad i ett träd eller lyktstolpe när jag stått en bit ifrån och förklarat för en kursare vad vi ska göra osv, och Saga har legat avslappnad och nöjd med att hon får vara med.

När jag började med IDhundsutbildningarna så fick Saga vara spårläggare och det ÄLSKADE hon! Det var så roligt tyckte hon och lade alltid kluriga spP8050046år med många vinklar. Däremot ville hon inte själv spåra. Hon ville bara vara med!

När Mirka kom till vår familj var Saga den som tog på sig rollen som mentor - hon tog hand om och vårdade valpen med ömhet och kärlek. Hon var den enda som orkade leka med den ettriga terriervalpen och alltid lät hon valpen vinna. Med en duns kastade hon sig ner och återigen hade den lilla terriern fällt den stora björnen och där skapade Saga en trygg Mirka som gick ut i livet med gott självförtroende.

Den lilla, lilla rädda valpen som jag tänkte aldrig skulle bli något med, blev till en stor krambjörn som med sitt lugn och sin vänlighet vann så många hjärtan och stal mitt hjärta med hull och hår.

Jag älskar dig Saga och saknar dig så oerhört mycket. Du lämnar ett enormt tomrum i mitt liv!